Jag trodde jag kunde sätta mig å skriva i timmar eftersom jag inte ens tänkt på bloggen på två månader men insåg att alla ord som finns inom mig inte vill komma ut. Vågar inte. Jag är helt enkelt för rädd för att själv inse vad jag säger å vad det är som händer, varför? Allt är så komplicerat. Vet jag ens själv? Men all ångest som ligger å gräver sig in djupare och djupare, känns verkligen mer å mer. Fast i omgångar, som tur är. Vad skulle jag göra annars. Man säger att man ska njuta av livet när man fyllt 18 och verkligen bara leva, men hur lätt är det då när man egentligen vill något annat? Jag vill ha kakan och samtidigt äta den, fast jag är redo att ha kakan men tyvärr är nog kakan slut. Men allt är ju liksom menat? Allt. Inte bara i mina ögon, så förstår inte vad Gud egentligen vill åsta komma med livet. Visst upp å nedgångar kommer alltid och problem, fast det löser sig alltid. Hakonamatata. Inga bekymmer, försöker ta dagen som den kommer men har levt i en dröm och börjar vakna. Nu blir det fokus, koncentration å satsa allt. Man måste satsa för att vinna. Jag skriver mest för mig själv så ni förstår säkert inte så mycket men lika bra det. Godnatt.