jag kände inte dej, jag träffade dej ett antal gånger och har varit hemma hos dej eftersom jag var bästavän med maria din lilla syster ett tag. och jag sitter här helt chockad fortfarande. kollar om och om på videon agnes har gjort, så himla fin. fäller en tår varje gång och texten passar så himla bra. det känns liksom inte som att det är sant och det tror jag inte att någon tycker. men jag borde kanske inte säga något eftersom jag inte kände dej så bra, men tycker verkligen det är synd att du gjorde som du gjorde. och hur kan man känna så mycket sorg att man vill offra sitt liv för att man inte orkar längre, det måste verkligen varit för mycket. och senaste gången jag träffade dej verkade du så himla lycklig och ingen trodde ju att du skulle göra det du gjorde. förstår inte hur du vågade, men du var verkligen stark jennifer. och du kommer alltid minnas som en rolig och glad person och va glad för det, för alla dina vänner kommer att tänka tbx och då är det det ändra dom kommer tänka. en glad och roligt person som även var en nära vän till dom. jag kan erkänna att jag inte kan skriva utan att lyssna på låten, kommer säkert lyssna sönder den men den kommer alltid att få mej att tänka på dej iaf. men kan inte fatta att någon man träffat och varit hemma hos och så helt plötsligt är borta, det är en sån sjuk och konstig känsla. och dina syskon och familj och nära och kära måste verkligen känna att något fattas. när jag kollar på videon får jag en stor fet klump i halsen och magen och tårarna samlas i ögonen direkt och jag bara finner inte ord.. det är så hemskt att det blev såhär.  men du ska iaf veta att dina vänner finns fortfarande där för dej.